Bengt Ohlsson skriver en betraktelse över socialdemokraternas nye partiledare – eller över dennes hemort. En välvillig läsare tolkar den kanske som partipolitisk obunden eftersom den är personlig och svävande. Men det är nog snarare superpolitiskt att skriva långa vindlande artiklar i DN i samband med att socialdemokraterna tillsätter ny partiledare, där man påstår sig misstänka att engagemang är:

”Årets nya glass? En ny djurisk doft från Hugo Boss?”

Björn

”Går man inte omkring med en gnagande känsla av att politiken kanske inte är mer än en attitydknapp på rockslaget?”

Skriver Bengt Ohlsson. Nej, det gör man inte om man är radikal. Då hoppas man på att politiken ska ha kraft att förändra.

Men om man är högerliberal så kanske man resonerar så. ”Opolitiskt”.

Stilisten Ohlsson väver sin väv av tidstypiska iakttagelser. Varvar det med tillbakblickar, tecknar med lätt hand en profil av skulptören Arvid Källström, Håkan Juholts morfar. Han var enligt Ohlsson:

”en av de där unga människorna som spänner blicken i sitt öde och inte viker en tum förrän ödet tar ett steg åt sidan och låter honom passera. Sen kan man kalla det ambition eller äregirighet. Björn Borg eller Rupert Pupkin.

Eller Bengt Ohlsson.”

Här drar skribenten alltså en parallell mellan nämnde Källström och sig själv. Och det är inte utan att man som läsare är nyfiken. Vem är artikelförfattaren som är så stolt över sin äregirighet men som samtidigt så villigt vräker sitt själväckel över oss:

”Ängsliga figurer som vill ha lite MER. Jagsvaga pajsare som inte nöjer sig med första bästa, och som gärna vill att det ska synas och märkas. Men inte för mycket. Lite lagom. Lite Iphone i bröstfickan. Lite Emmylou Harris och Annika Norlin i musikbiblioteket.

Solsidan-människor, helt enkelt.”

Vad är det som driver honom, vad är det som får honom att göra denna resa, slita så för sin plats på kultursidan och för sitt berättigande som romanförfattare, vad är hans mission, så att säga?

Jo, det är tydligen just detta. Att erkänna att han själv är äregirig och att han vill bli belönad för sin äregirighet. Och att det som hans ”vänstervridna” omgivning ger uttryck för när de förfasar sig

”över samhällsutvecklingen och de växande klyftorna, för det hör till, det är en social konvention.”

bara är hyckleri.

Att få möjlighet att leverera den sanningen är alltså det som  har drivit Ohlsson att slå och arnbåga sig fram, för att slutligen bli en etablerad författare. Nu är han på höjdpunkten av sin karriär och kan formulera sitt humanistiska credo:

” att skillnader alltid kommer att finnas, och om de inte finns så måste man uppfinna dem. Såna som jag kan aldrig glädjas åt nånting om vi inte får sträcka på oss uppe på gödselstacken”

Visst är det mäktigt.

Se vad lite sund framåtanda kan föda fram i alliansens Sverige i form av fri kultur. Man kan nästan anse det fullbordat där.

Grälsjuka och hysteriska blir de då, karlarna.

Här på SVT:s redaktion har vi följt bröllopsfirandet med stigande intresse, uppiggade,  först av monarkins impopuläritet hos de folk som utsetts att  dras med det, sedan av Maria Svelands raka artikel om att läsa Jane Austen i samtiden (Dn 19/6 som förhoppningsvis ligger på webben snart) och Lena Anderssons obönhörliga kritik i samma tidning, läs den här.

Styrkta av allt detta vågade vi oss på att snegla lite på bröllopssändningarna i statstelevisionen. Nu är ju vi på SVT inga experter, inte som de kunniga experterna på SVT (förväxla oss inte nu), men vi ska ändå försöka oss på en slags sammanfattning.

Först om själva akten i Storkyrkan, om alla inbjudna prominenta gäster, deras kläder, hur kyrkan var smyckad, prinsessans klänning, minspelet hos bröllopsparet och artisternas framträdande i kyrkan. Om det kan vi på SVT säga… vi kan säga att… ja, om det kan vi inte säga så mycket?

Sedan om själva tevesändningen och kommentatorerna osv. Om det kan vi här på SVT med säkerhet säga följande:

Det fanns en person som visste alldeles för mycket om vad de kungliga personerna hette. Vi minns inte hans namn.

Gert Fylking dök inte upp och utropade: Äntligen! Trots att allting var ännu mycket mer påkostat och preciöst än ett litteraturpris någonsin kan bli.

‘People, they are the worst’, säger någon i teveserien Seinfeld. Kungligt folk är ännu värre.

Men det är trots allt roligt för Daniel Westling att han inte behöver sluta sina dagar, vissnad och skrumpen, som en ros som aldrig har fått blomma ut ordentligt.

Läs mer på Svart tumme om monarki och media, på inlägget SVT granskar Karin Magnusson, här !

Fredrik Lindström är en klurig typ. Han har gjort sig bekväm med svenska folket, bland annat genom sina folkbildande program  i SVT (förväxla oss inte nu) – om svenska språket. (Värsta språket 2002-2003, Svenska Dialektmysterier 2006) Svart tumme törs nog påstå att själva grunden i de teveprogrammen, var att Lindström, gick till botten, på ett roande sätt, med en hel del kulturkonservativa drömmar om ett ”statiskt” och ”riktigt” språk. Lindströms återkommande poäng var att språket var levande och statt i förändring.

Denna insikt – som Fredrik härbärgerat och skurit guld med täljkniv med hjälp av i så många år – har tydligen inte skapat någon större intellektuell rörlighet på andra områden, hos denne språkvetare och idehistoriker. I Aftonbladet har han skrivit en förvånansvärt förstoppad krönika där svensk teater som bransch, utan urskiljning, sågas jäms med fotknölarna.

Lindströms argument är till förvillelse lika de som språkpoliserna i hans program Värsta Språket brukar anföra, när de vill bevara svenska språket – men nu är det Lindström själv som är polisen. Varför kan man inte på svenska scener spela klassiker som ‘de är skrivna’, predikar han. Och varför överhuvudtaget spela något nyskrivet, när teatern som konstform redan är museal?

SVT skulle nu vilja ställa en riktig samvetsfråga till Fredrik Lindström: Käre Fredrik, är du lika insatt i svenskt teaterliv som du borde vara för att skriva som du skriver? Eller tog du det lite på känn, var det mer ett slags oskyldigt söndagsnöje, att avfärda en hel konstform på Aftonbladet Kultur. Hur många föreställningar har du genomlidit på sistone?Kan du tänka dig att du kanske är tondöv, för just den här typen av konstnärligt uttryck, men att det för den sakens skull inte behöver betyda att hela den övriga mänskligheten också är det?

Och slutligen, vet du att din önskan att få se Hamlet gestaltad ‘som den är skriven’ är rena latinet, om du förstår vår poäng.

Näe. Det får vara slut med slapp kulturfientlig populism nu, bröder och systrar. (Skriv en pjäs istället, Fredrik, du som har gjort film, kan kanske få den uppförd på Dramaten)

Sagoslott

Vem vill bli miljonär? Jo, många, särskilt i Indien kan man förstå om man som SVT sett den utan tvekan fullkomligt hyperindividualistiska och obehagligt idiotiska filmen Slumdog Millionaire (2008).

Men i Sverige vill väl ingen bli miljonär?

Jo, det finns några. Och då är det numera bara att starta en förskola – förklarar  två förskolechefer i en debattartikel i Aftonbladet (16/6). Det är en väldigt bra artikel, tydlig och väsentlig, som förhoppningsvis skrämmer fram några glada marknadsliberaler ur vassen där de ligger och lurar, så att de kan få bita sig själv i svansen inför denna nöt, svår att knäcka. Hur vårdar man barn med vinstintresse, jo, man ökar barnantalet och skär ned på kostnaderna – dvs mindre personal och outbildad sådan. De föräldrar som hamnat i alltför vinstdrivna verksamheter och vill ta sina barn någon annanstans hittar inga alternativ – för det finns kanske inte i det område där de bor.

”Det finns i stort sett ingen konkurrens i Stockholm eftersom platserna inte räcker till. Föräldrar i exempelvis Årsta har velat lämna Kulturkrabaten, men de hittar inga nya platser till sina barn. De har alltså inget fritt val. Marknaden finns inte i verkligheten, bara som en tanke, och man får ta den plats man får, ibland ganska långt från där man bor”

”Marknaden finns inte, bara som en tanke ” – det brukar vi på SVT också mumla, när vi bläddrar bland  bröllopsbilagorna i kvälls och dagspressen. Så mycket skit och ingen som egentligen vill ha den?  Men ibland en och annan pärla, så idag hyllar vi Aftonbladet, hipp – hipp!

En publicistisk diskussion värd namnet har  påbörjats i Sverige. Inte oväntat är det åsiktsstarka Karin Magnusson som ger sig ut i hetluften. Vilken tur att det finns journalister som tar yrket på allvar.

Det spektakulära som inträffat är  att Tidningen Vi:s Chefredaktör i en oroande krönika häromveckan förklarade sitt ointresse för att rapportera om vare sig Sverigedemokrater eller ännu värre om Kungabröllop. Genast var Karin Magnusson där – som om hon i sin journalistiska gärning plötsligt drabbats av en outhärdlig klåda. Först i en krönika i Aftonbladet (4/6) och sedan i debatt med Anneli Rogeman, i P1 Studio ett (4/6) (Lyssna här, slutet av sändningen).

Mot tveksamma (eller var det kanske eftertänksamma?) resonemang från Rogeman:

ANNELI ROGEMAN: Dels därför jag av egen erfarenhet vet att det inte är bra att ställa litet rasitsiskt enfrågeparti på scen. Jag var reporter på Aktuellt i början på nittiotalet, nittioett började jag där närmare bestämt och gjorde väldigt många inslag om Ny demokarti då, därför att de var roliga och de var glammiga och de sjöng och de hade drickabackar, ölbackar som de stod på och det blev bra tv. Att de sen inte hade nånting i sitt partiprogram och att de inte hade något tänk eller någon fördjupning, det glömde vi bort som journalister, så jag tyckte inte att vi skötte vårt journalistiska uppdrag då och jag vill inte göra samma misstag igen.

ställdes knivskarp analys från Magnusson:

KARIN MAGNUSSON(lätt skratt) Men jag tycker bara att Anneli Rogeman visar på ett dåligt journalistiskt självförtroende, jag tror att tidningen Vi skulle kunna göra en skitbra bevakning av kungahuset…

Självförtroende – vilken intressant fulvinkling, för att citera Magnusson. Skitbra, vilket skitbra ord. (Uppdatering, apropå självförtroende, läs Ulrika Kärnborg, här, om det på Aftonbladet Kultur 15/6)

Skit, skit, skit! Ja, se där! Så lätt är det ju egentligen att vända det negativa, mesigheter, eftertankens kranka blekhet om journalistiskt ansvar, till något mera hoppfullt.

Eller?

.

Den tjocka delen av tummen

Vad skulle hända om ingen tog sig tid att fundera över de ämnen de tänkte sig att skriva sina bloggar om? Jo, då skulle jorden gå under. Vi här på SVT har en bildningstilltro som gränsar till vansinne. Därför tar vi ibland en paus – inhämtar kunskaper, samtalar, tänker efter.

Under tiden slammar hela redaktionen igen. En eller annan enstaka nattredaktör försöker sig på att lägga näsan i blöt.

Men nu är det sommar, det är synd om alla som ska gifta sig, men roligt för oss som ägnar oss åt mediekritik.

(…)Stefan. Varför skriver du “du”; “har du läst bloggarna väldigt slarvigt”? Vi är ett helt gäng här på redaktionen, kultur-journalister, proffsbloggare, reklamare, läkare utan gränser. Sen har vi en Slashas som sköter själva utformningen, ger röst åt det vi alla tycker – är det där det kan ha smugit sig in några faktafel? 

Jag håller med dig om att länkandet var bristfälligt, men jag är ensam på redaktionen för tillfället och har tyvärr en förslitningskada på tummen. Det jag menar är förstås lite vidare än just Stadsbibliotekets och Stadsmuseet sajter.
Jag menar den offentlighet som kulturen är uppbyggd av och att den i sin tur delvis regleras av politiska beslut. Om du inte förstår det resonemanget blir jag förtvivlad, jag är så kaffesugen och det kommer att ta en hel grundskoleutbildning för att gå igenom allt det där(…)

Angående bilderna. Vi har en Slashas här på redaktionen som gör bilderna. Slashasen fotar av originalen med sin 2×5meter stora kamera. Alla vi andra här är välbetalda. Slashasen, vet vi inte? Vet inte var den bor?

Mikael, att du inte tycker att en viss yrkesgrupps rättigheter bör vara en del av samhällskontraktet är lite primitivt. Men vi på SVT ser ditt inlägg som ett ifrågasättande av äganderätten. “Människan är ett socialt djur”skriver du – vi håller med och flyttar in vår redaktion i din lägenhet redan på torsdag. Vi behöver också en extra tjänstebil – kan vi ta din?

(…) Det är svårt att föreställa sig att man kopierar undersköterskor som man kopierar filer, menar jag…

Men jag tänker helt osökt på den där filmen, Stepford Wives? En gammal klassiker som blev ganska mycket sämre när de gjorde en remake (…)

(…)Själv är jag en gammal trött nattred. här på kontoret. De andra som skriver här är möjligen mer elitistiska med sitt majestätiska vi. Jag skriver som jag tycker och hoppas att jag duger som jag är.Nu ska jag se om bryggaren är klar, så ska jag ta en kopp svart kaffe. Fiktion. Visst är det mysigt. Och billigt. Hälsningar från Slashasen, nattred på Svart tumme.

(…) Det är mycket filmer, böcker, musik som inte skulle kunna bli till på bytesnivån (Ingmar Bergman gör Fanny och Alexander själv med handkamera och mammas spetsgardiner, om ni alla ger honom tre liter hallon?)

Det är en obehaglig syn på kulturutövare, ett symptom i ett kulturfientligt klimat, där konst är något alla kan göra när de får tid över och de som vill göra det på heltid och utan att hela tiden anpassa sig kommersiellt plötsligt blir alla de andra svaret skyldigt – varför göra något så idiotiskt?

Sen finns det också något primitivt i visionerna om det fria nätet, den fria kommunikationen. Många av de resurser som vi alla har tillgång till på nätet, finns där tack vare att vi gemensamt satsat pengar på kulturen i samhället. Finns där tack vare offentlig förvaltning.

Många av de fria arkiv osv, som tillhandahålls på nätet är skapade tack vare kulturinstitutioner som genom politiska beslut har resurser att bygga sajter och lägga ut saker på nätet. Nätet är inte självgående utan regleringar och kulturpolitiska initiativ. (Det är detta SVT argumenterar för inte för integritetskränkningar och regleringar av internettrafiken…)

Bilden av nätet som ett slags direktdemokrati är därför grovt förenklad.

En upphovsrätts-kunnig tumme har påpekat att det måste ligga lite text, före och efter det här Ekelöf-citatet, annars blir det nämligen ett brott mot upphovsrättslagen att citera Ekelöf på detta viset, vilket ju vore ironiskt, räcker det nu tror ni? Eller som Ekelöf skriver:

”(…)Men ni kommer tillbaka, krymplingar!

Och när ni stulit färdigt, smädar ni,

och när ni smädat färdigt korsfäster ni,

och när ni korsfäst färdigt håller ni måltid,

sätter i er kraften, dricker styrkan

och går er väg i tron på vad ni fått.

ur Färjesång (1941), Gunnar Ekelöf

Och sen måste det som sagt ligga lite text efter citatet också. Vad menar vi med att citera Ekelöf, så här? Menar vi att det är lagstiftarna som är Krymplingarna? Eller menar vi att det är fildelarna som är det? Eller kan både fildelare och antipirater kanske vara krymplingar i förhållande till den här dikten? Eller är det något helt annat det rör sig om? Jösses. Varför kan inte poeter uttrycka sig lite mer rakt på?

 

Det gamla och det unga Sverige

 

”Ska man göra en matjämförelse i samband med fildelning så borde den handla om att restauranger förlorar pengar på att folk just köper och tillagar sin egen mat som de även bjuder släkt och vänner på”

heter det här. 

Det är Dick Harrison som den här gången har retat upp fildelarna, när han i Agenda, (SVT2 16/4) med en matmetafor försökte förtydliga stöldaspekten. Att det florerar en del liknelser och metaforer i nedladdningsdiskussionerna är klart. Men något bra svar på frågan varför konstnärer inte ska få betalt för sitt arbete tycks piraterna  och deras anhängare, (här, här tillexempel) inte kunna skaka fram. Musiker ska spela live, så mycket har Svart Tumme förstått. Deras skivor är det ändå överpris på och förresten är inte alla låtarna på en CD värda att lyssna på. Ehh?

Nej, ett skållhett tips från SVT (Svart tumme, förväxla oss inte nu) till fildelare är att ni helt enkelt börjar göra er egen konst! Kokar er egen soppa så att säga, så slipper ni otacksamma och pretentiösa artister. Men kanske är det så att er konst består däri att ni konsumerar med sådan stil och finess. Ja ni har helt enkelt gjort konsumtion till produktion!

Konsumtionslogiken har trängt in i privatsfären, är det därför de skallande ropen höjs att allt ska vara gratis åt alla?

Vi håller på att få ett konsumentvälde.  ”Konsumenten har alltid rätt” har upphöjts till  allmän lag. I egenskap av konsument kan man  uttrycka vad som helst, fälla vilka domar som  helst, rättfärdiga varenda litet hugskott med: jag är konsument, alltså har jag rätt! Jag är konsument, alltså är jag intelligent! Jag konsumerar, alltså filosoferar jag! Jag konsumerar, alltså ser jag!

 Visst är det en maktdemonstration som sipprar fram som en frätande undertext i debattinläggen? Självutnämnda småpåvar lovar dyrt och heligt att aldrig konsumera böcker av den eller den författaren, (här , här och här) låtar av den eller den artisten, eftersom vederbörande inte uttrycker underdånig tacksamhet över att bli konsumerade av dessa konsumtionsgenier.

 En sådan regim lär få de konstnärer den förtjänar.

 Det är svårt att yttra sig som konstnär i den här frågan eftersom man omedelbart blir ifrågasatt som enskild utövare. Om en författare säger sig vilja ha betalt för sina böcker finns det genast någon självtillräcklig sjörövare som kan säga att författaren skriver dåliga böcker som ingen egentligen vill läsa. Och vad kan författaren svara på det? Nej, jag skriver bra böcker som visst är läsvärda. SVT skulle gärna vilja ställa samma fråga till en och annan gratiskonsument där ute. Vem är du att läsa en bok? Vem är du att tycka någonting som helst om den? Hur kom det sig att du blev upphovsmännens uppdragsgivare? Du som verkar vara så enastående slut i huvudet?

Svart tumme funderar. Skulle SVT ha velat säga till Ekelöf: Den där dikten var inte bra, den tänker jag inte läsa igen?

Eller till Lou Reed: Turnera mera om du vill att jag ska lyssna på dina låtar!

Vilken förmätenhet, fildelare!