SVART TUMME

Dagerman i Tyskland-Ohlsson i Oskarhamn

In Ängslig humor, Ängslig journalistik, Ängsligt nätverkande, SVT recenserar krönikor on 28/03/2011 at 23:51

Det är inte mycket som kan väcka en slumrande blogg ur vinteridet. Men plötsligt är det någon som klafsar rakt ner i boet med sin stora fot.

Bengt Ohlsson skriver en betraktelse över socialdemokraternas nye partiledare – eller över dennes hemort. En välvillig läsare tolkar den kanske som partipolitisk obunden eftersom den är personlig och svävande. Men det är nog snarare superpolitiskt att skriva långa vindlande artiklar i DN i samband med att socialdemokraterna tillsätter ny partiledare, där man påstår sig misstänka att engagemang är:

”Årets nya glass? En ny djurisk doft från Hugo Boss?”


Björn

”Går man inte omkring med en gnagande känsla av att politiken kanske inte är mer än en attitydknapp på rockslaget?”

Skriver Bengt Ohlsson. Nej, det gör man inte om man är radikal. Då hoppas man på att politiken ska ha kraft att förändra.

Men om man är högerliberal så kanske man resonerar så. ”Opolitiskt”.

Stilisten Ohlsson väver sin väv av tidstypiska iakttagelser. Varvar det med tillbakblickar, tecknar med lätt hand en profil av skulptören Arvid Källström, Håkan Juholts morfar. Han var enligt Ohlsson:

”en av de där unga människorna som spänner blicken i sitt öde och inte viker en tum förrän ödet tar ett steg åt sidan och låter honom passera. Sen kan man kalla det ambition eller äregirighet. Björn Borg eller Rupert Pupkin.

Eller Bengt Ohlsson.”

Här drar skribenten alltså en parallell mellan nämnde Källström och sig själv. Och det är inte utan att man som läsare är nyfiken. Vem är artikelförfattaren som är så stolt över sin äregirighet men som samtidigt så villigt vräker sitt själväckel över oss:

”Ängsliga figurer som vill ha lite MER. Jagsvaga pajsare som inte nöjer sig med första bästa, och som gärna vill att det ska synas och märkas. Men inte för mycket. Lite lagom. Lite Iphone i bröstfickan. Lite Emmylou Harris och Annika Norlin i musikbiblioteket.

Solsidan-människor, helt enkelt.”


Vad är det som driver honom, vad är det som får honom att göra denna resa, slita så för sin plats på kultursidan och för sitt berättigande som romanförfattare, vad är hans mission, så att säga?

Jo, det är tydligen just detta. Att erkänna att han själv är äregirig och att han vill bli belönad för sin äregirighet. Och att det som hans ”vänstervridna” omgivning ger uttryck för när de förfasar sig

”över samhällsutvecklingen och de växande klyftorna, för det hör till, det är en social konvention.”

bara är hyckleri.

Att få möjlighet att leverera den sanningen är alltså det som  har drivit Ohlsson att slå och arnbåga sig fram, för att slutligen bli en etablerad författare. Nu är han på höjdpunkten av sin karriär och kan formulera sitt humanistiska credo:

” att skillnader alltid kommer att finnas, och om de inte finns så måste man uppfinna dem. Såna som jag kan aldrig glädjas åt nånting om vi inte får sträcka på oss uppe på gödselstacken”

Visst är det mäktigt.

Se vad lite sund framåtanda kan föda fram i alliansens Sverige i form av fri kultur. Man kan nästan anse det fullbordat där.

Daniel Westling räddad från glasberget

In Kulturfientlig populism, SVT recenserar krönikor, SVT recenserar kritiker on 19/06/2010 at 22:16

SVT  kan lättade konstatera att Daniel Westling äntligen, om än en smula till åren, är lyckligt i hamn och slipper fördriva sina år som retlig ungkarl. Det vet ju alla hur de blir om de inte får något, inget slott, ingen prinstitel, inget landskap och ingen serafimerorden.

Grälsjuka och hysteriska blir de då, karlarna.

Här på SVT:s redaktion har vi följt bröllopsfirandet med stigande intresse, uppiggade,  först av monarkins impopuläritet hos de folk som utsetts att  dras med det, sedan av Maria Svelands raka artikel om att läsa Jane Austen i samtiden (Dn 19/6 som förhoppningsvis ligger på webben snart) och Lena Anderssons obönhörliga kritik i samma tidning, läs den här.

Styrkta av allt detta vågade vi oss på att snegla lite på bröllopssändningarna i statstelevisionen. Nu är ju vi på SVT inga experter, inte som de kunniga experterna på SVT (förväxla oss inte nu), men vi ska ändå försöka oss på en slags sammanfattning.

Först om själva akten i Storkyrkan, om alla inbjudna prominenta gäster, deras kläder, hur kyrkan var smyckad, prinsessans klänning, minspelet hos bröllopsparet och artisternas framträdande i kyrkan. Om det kan vi på SVT säga… vi kan säga att… ja, om det kan vi inte säga så mycket?

Sedan om själva tevesändningen och kommentatorerna osv. Om det kan vi här på SVT med säkerhet säga följande:

Det fanns en person som visste alldeles för mycket om vad de kungliga personerna hette. Vi minns inte hans namn.

Gert Fylking dök inte upp och utropade: Äntligen! Trots att allting var ännu mycket mer påkostat och preciöst än ett litteraturpris någonsin kan bli.

‘People, they are the worst’, säger någon i teveserien Seinfeld. Kungligt folk är ännu värre.

Men det är trots allt roligt för Daniel Westling att han inte behöver sluta sina dagar, vissnad och skrumpen, som en ros som aldrig har fått blomma ut ordentligt.

Läs mer på Svart tumme om monarki och media, på inlägget SVT granskar Karin Magnusson, här !

Fredrik Lindström talar latin

In Kulturfientlig populism, Mediekritik on 17/06/2010 at 11:32

Fredrik Lindström är en klurig typ. Han har gjort sig bekväm med svenska folket, bland annat genom sina folkbildande program  i SVT (förväxla oss inte nu) – om svenska språket. (Värsta språket 2002-2003, Svenska Dialektmysterier 2006) Svart tumme törs nog påstå att själva grunden i de teveprogrammen, var att Lindström, gick till botten, på ett roande sätt, med en hel del kulturkonservativa drömmar om ett ”statiskt” och ”riktigt” språk. Lindströms återkommande poäng var att språket var levande och statt i förändring.

Denna insikt – som Fredrik härbärgerat och skurit guld med täljkniv med hjälp av i så många år – har tydligen inte skapat någon större intellektuell rörlighet på andra områden, hos denne språkvetare och idehistoriker. I Aftonbladet har han skrivit en förvånansvärt förstoppad krönika där svensk teater som bransch, utan urskiljning, sågas jäms med fotknölarna.

Lindströms argument är till förvillelse lika de som språkpoliserna i hans program Värsta Språket brukar anföra, när de vill bevara svenska språket – men nu är det Lindström själv som är polisen. Varför kan man inte på svenska scener spela klassiker som ‘de är skrivna’, predikar han. Och varför överhuvudtaget spela något nyskrivet, när teatern som konstform redan är museal?

SVT skulle nu vilja ställa en riktig samvetsfråga till Fredrik Lindström: Käre Fredrik, är du lika insatt i svenskt teaterliv som du borde vara för att skriva som du skriver? Eller tog du det lite på känn, var det mer ett slags oskyldigt söndagsnöje, att avfärda en hel konstform på Aftonbladet Kultur. Hur många föreställningar har du genomlidit på sistone?Kan du tänka dig att du kanske är tondöv, för just den här typen av konstnärligt uttryck, men att det för den sakens skull inte behöver betyda att hela den övriga mänskligheten också är det?

Och slutligen, vet du att din önskan att få se Hamlet gestaltad ‘som den är skriven’ är rena latinet, om du förstår vår poäng.

Näe. Det får vara slut med slapp kulturfientlig populism nu, bröder och systrar. (Skriv en pjäs istället, Fredrik, du som har gjort film, kan kanske få den uppförd på Dramaten)