SVART TUMME

Archive for the ‘Ängslig journalistik’ Category

Dagerman i Tyskland-Ohlsson i Oskarhamn

In Ängslig humor, Ängslig journalistik, Ängsligt nätverkande, SVT recenserar krönikor on 28/03/2011 at 23:51

Det är inte mycket som kan väcka en slumrande blogg ur vinteridet. Men plötsligt är det någon som klafsar rakt ner i boet med sin stora fot.

Bengt Ohlsson skriver en betraktelse över socialdemokraternas nye partiledare – eller över dennes hemort. En välvillig läsare tolkar den kanske som partipolitisk obunden eftersom den är personlig och svävande. Men det är nog snarare superpolitiskt att skriva långa vindlande artiklar i DN i samband med att socialdemokraterna tillsätter ny partiledare, där man påstår sig misstänka att engagemang är:

”Årets nya glass? En ny djurisk doft från Hugo Boss?”


Björn

”Går man inte omkring med en gnagande känsla av att politiken kanske inte är mer än en attitydknapp på rockslaget?”

Skriver Bengt Ohlsson. Nej, det gör man inte om man är radikal. Då hoppas man på att politiken ska ha kraft att förändra.

Men om man är högerliberal så kanske man resonerar så. ”Opolitiskt”.

Stilisten Ohlsson väver sin väv av tidstypiska iakttagelser. Varvar det med tillbakblickar, tecknar med lätt hand en profil av skulptören Arvid Källström, Håkan Juholts morfar. Han var enligt Ohlsson:

”en av de där unga människorna som spänner blicken i sitt öde och inte viker en tum förrän ödet tar ett steg åt sidan och låter honom passera. Sen kan man kalla det ambition eller äregirighet. Björn Borg eller Rupert Pupkin.

Eller Bengt Ohlsson.”

Här drar skribenten alltså en parallell mellan nämnde Källström och sig själv. Och det är inte utan att man som läsare är nyfiken. Vem är artikelförfattaren som är så stolt över sin äregirighet men som samtidigt så villigt vräker sitt själväckel över oss:

”Ängsliga figurer som vill ha lite MER. Jagsvaga pajsare som inte nöjer sig med första bästa, och som gärna vill att det ska synas och märkas. Men inte för mycket. Lite lagom. Lite Iphone i bröstfickan. Lite Emmylou Harris och Annika Norlin i musikbiblioteket.

Solsidan-människor, helt enkelt.”


Vad är det som driver honom, vad är det som får honom att göra denna resa, slita så för sin plats på kultursidan och för sitt berättigande som romanförfattare, vad är hans mission, så att säga?

Jo, det är tydligen just detta. Att erkänna att han själv är äregirig och att han vill bli belönad för sin äregirighet. Och att det som hans ”vänstervridna” omgivning ger uttryck för när de förfasar sig

”över samhällsutvecklingen och de växande klyftorna, för det hör till, det är en social konvention.”

bara är hyckleri.

Att få möjlighet att leverera den sanningen är alltså det som  har drivit Ohlsson att slå och arnbåga sig fram, för att slutligen bli en etablerad författare. Nu är han på höjdpunkten av sin karriär och kan formulera sitt humanistiska credo:

” att skillnader alltid kommer att finnas, och om de inte finns så måste man uppfinna dem. Såna som jag kan aldrig glädjas åt nånting om vi inte får sträcka på oss uppe på gödselstacken”

Visst är det mäktigt.

Se vad lite sund framåtanda kan föda fram i alliansens Sverige i form av fri kultur. Man kan nästan anse det fullbordat där.

SVT granskar Karin Magnusson

In Ängslig journalistik, Mediekritik on 16/06/2010 at 10:47

Hollywoodfruar, bajsmördare och prinsessbröllop. Skriv – skriv om allt! Skriv om det som likt kungahuset både ”provocerar och fascinerar”. Det är lätt att jobba på Aftonbladet, raka rör, inga problem. Det är  bara ibland – när en otäck liten månadstidskrift med 40 000 läsare vägrar ta delat ansvar för all skiten – som det dåliga samvetet kliar lite.

En publicistisk diskussion värd namnet har  påbörjats i Sverige. Inte oväntat är det åsiktsstarka Karin Magnusson som ger sig ut i hetluften. Vilken tur att det finns journalister som tar yrket på allvar.

Det spektakulära som inträffat är  att Tidningen Vi:s Chefredaktör i en oroande krönika häromveckan förklarade sitt ointresse för att rapportera om vare sig Sverigedemokrater eller ännu värre om Kungabröllop. Genast var Karin Magnusson där – som om hon i sin journalistiska gärning plötsligt drabbats av en outhärdlig klåda. Först i en krönika i Aftonbladet (4/6) och sedan i debatt med Anneli Rogeman, i P1 Studio ett (4/6) (Lyssna här, slutet av sändningen).

Mot tveksamma (eller var det kanske eftertänksamma?) resonemang från Rogeman:

ANNELI ROGEMAN: Dels därför jag av egen erfarenhet vet att det inte är bra att ställa litet rasitsiskt enfrågeparti på scen. Jag var reporter på Aktuellt i början på nittiotalet, nittioett började jag där närmare bestämt och gjorde väldigt många inslag om Ny demokarti då, därför att de var roliga och de var glammiga och de sjöng och de hade drickabackar, ölbackar som de stod på och det blev bra tv. Att de sen inte hade nånting i sitt partiprogram och att de inte hade något tänk eller någon fördjupning, det glömde vi bort som journalister, så jag tyckte inte att vi skötte vårt journalistiska uppdrag då och jag vill inte göra samma misstag igen.

ställdes knivskarp analys från Magnusson:

KARIN MAGNUSSON(lätt skratt) Men jag tycker bara att Anneli Rogeman visar på ett dåligt journalistiskt självförtroende, jag tror att tidningen Vi skulle kunna göra en skitbra bevakning av kungahuset…

Självförtroende – vilken intressant fulvinkling, för att citera Magnusson. Skitbra, vilket skitbra ord. (Uppdatering, apropå självförtroende, läs Ulrika Kärnborg, här, om det på Aftonbladet Kultur 15/6)

Skit, skit, skit! Ja, se där! Så lätt är det ju egentligen att vända det negativa, mesigheter, eftertankens kranka blekhet om journalistiskt ansvar, till något mera hoppfullt.

Eller?

.

Bloggsfären fluff bluff – SVT nätverkar, del 2

In Ängslig journalistik, Ängsligt nätverkande, Mediekritik, SVT nätverkar on 07/04/2009 at 22:26

fluff-jar-by-sadie-for-webNär Svart tumme var liten älskade Svart tumme att stå på skolgården i ett gäng med likasinnade och se de andra knäppisarna, fegisarna, mesarna och töntarna dra förbi.

SVT var bäst på att socialisera, för helt ärligt hur svårt kan det vara?

Man smickrar de populära. Man ifrågasätter de redan angripna. Man enas kring skenbart radikala frågor och låter rösten vibrera i ett upprört patos. Fan i helvete IPRED, världen kommer att rasa samman, redan igår

Det är eftersom Svarta tummar är sådana genier på att nätverka som vi trivs så bra med detta. Vi försöker undvika att notera att det också pågår en del annan, mer lågmält samtalande och analyserande verksamhet här på nätet; nej, tack, SVT är pigga små rackare, vi valda bloggen istället för en kurs i kampsport.

Och som sagt på skolgården klarar vi oss bra.

Men för er övriga, mer handfallna, följer här en lista med tips:

1. Slå på dem som för tillfället redan är angripna. Just nu Liza Marklund. Eller humma och mumla om Björn Ranelid,  flina lite i trygg gemenskap, samtidigt som ni garderar er genom att ”återupprätta” honom. Ni håvar på det viset in lite kulturellt kapital, utan att för den skull göra bort er. Vissa, här och här, är så skickliga på den här typen av skolgårds-surfing att de hinner med både Marklund och Ranelid.

2. Smickra alltid dina kompisar. Det handlar inte om att länka till andra bloggares inlägg. Du länkar till deras smarta inlägg! Till deras lysande inlägg! Till deras snygga inlägg! Till deras kloka inlägg! Och du är tacksam…

Behöver vi förklara mera, eller är det möjligen tillräckligt övertydligt redan som det är?

3. Sist men inte minst: Fråga dina läsare om allting?

Det är skenbart oförargligt även om man anar en politisk agenda?

Vad menar vi egentligen med denna punkt? Är den bara till för att få kommentarer? Eller är den egentligen ett påstående? Ingen skapar ensam någonting?

Eller hur? Vad tycker du? Vad tycker jag?                                        

images

Skrev vi för långt nu? Orkade ni läsa det här?

Glad påsk? Är det påsk snart?

 

Andra bloggtips: Jämför mästerbloggaren Alex Schulmans bloggtips, här  och Ica-kurirens-bloggtips, här.  De är inte helt oväntat också överrens…

Ta den här texten – den är din!

In Ängslig journalistik, Kulturpolitik, Mediekritik on 01/04/2009 at 22:11

tratt1

Måste säga att en del Svarta tummar och en del tummetotter också, gladdes åt att höra Mikael Timm och Andreas Ekström sopa banan med Isobel Hadley Kamptz (i SR:s Nya Vågen, lyssna här). Trots att IHK som vanligt rusade på i en riktning med hårt sammanbitna käkar – som en slags kamphund faktiskt – ursäkta språkspelet.

Det som diskuterades var Ipred och upphovsrätten. IHK vill – det var så SVT fattade det – helt enkelt avskaffa upphovsmannen och dennes rätt att tjäna pengar på sitt verk. Nu är ju Isobel en högt uppskattad bloggare och har många besök på sin blogg, så för hennes del är ju det hela redan löst?

Svart tumme förväntar sig att Isobel Hadley Kamptz redan imorgon publicerar sin nya roman på nätet, gratis, för vem som vill  läsa eller ladda ner. Men att andra yrkesverksamma skribenter däremot, ser det nödvändigt  för sitt framtida uppehälle att kunna behålla rättigheterna till sina verk, det ska hon bara vara glad för.

Konkurrensen bland åsiktskrängarna på ledarsidan Expressen är säkert hård och om vi alla ska försörja oss där, blir det kanske början till en kulturell och ekonomisk kollaps…

IHK är också välkommen att bruka den här texten, kopiera, citera, recitera, memorera, vad hon vill. 

Det bjuder SVT på.

 

Läs om Ipred här, här och här!

Läs också Joakim Nätterqvist om Ipred, här!

Svart tumme är inte rädd för mörkret!

In Ängslig humor, Ängslig journalistik, Ängsligt nätverkande, Mediekritik on 31/03/2009 at 14:30

 

dsc00055

 

Ni som inte släckte lampan, är ni kanske ännu ängsligare än vad vi som gjorde det är?

 

         Tänt!  Tänt!  Tänt!  Tänt!  Tänt!