SVART TUMME

Archive for the ‘SVT recenserar kritiker’ Category

Daniel Westling räddad från glasberget

In Kulturfientlig populism, SVT recenserar krönikor, SVT recenserar kritiker on 19/06/2010 at 22:16

SVT  kan lättade konstatera att Daniel Westling äntligen, om än en smula till åren, är lyckligt i hamn och slipper fördriva sina år som retlig ungkarl. Det vet ju alla hur de blir om de inte får något, inget slott, ingen prinstitel, inget landskap och ingen serafimerorden.

Grälsjuka och hysteriska blir de då, karlarna.

Här på SVT:s redaktion har vi följt bröllopsfirandet med stigande intresse, uppiggade,  först av monarkins impopuläritet hos de folk som utsetts att  dras med det, sedan av Maria Svelands raka artikel om att läsa Jane Austen i samtiden (Dn 19/6 som förhoppningsvis ligger på webben snart) och Lena Anderssons obönhörliga kritik i samma tidning, läs den här.

Styrkta av allt detta vågade vi oss på att snegla lite på bröllopssändningarna i statstelevisionen. Nu är ju vi på SVT inga experter, inte som de kunniga experterna på SVT (förväxla oss inte nu), men vi ska ändå försöka oss på en slags sammanfattning.

Först om själva akten i Storkyrkan, om alla inbjudna prominenta gäster, deras kläder, hur kyrkan var smyckad, prinsessans klänning, minspelet hos bröllopsparet och artisternas framträdande i kyrkan. Om det kan vi på SVT säga… vi kan säga att… ja, om det kan vi inte säga så mycket?

Sedan om själva tevesändningen och kommentatorerna osv. Om det kan vi här på SVT med säkerhet säga följande:

Det fanns en person som visste alldeles för mycket om vad de kungliga personerna hette. Vi minns inte hans namn.

Gert Fylking dök inte upp och utropade: Äntligen! Trots att allting var ännu mycket mer påkostat och preciöst än ett litteraturpris någonsin kan bli.

‘People, they are the worst’, säger någon i teveserien Seinfeld. Kungligt folk är ännu värre.

Men det är trots allt roligt för Daniel Westling att han inte behöver sluta sina dagar, vissnad och skrumpen, som en ros som aldrig har fått blomma ut ordentligt.

Läs mer på Svart tumme om monarki och media, på inlägget SVT granskar Karin Magnusson, här !

Annonser

Ann Heberlein vs Agneta Klingspor

In Mediekritik, SVT recenserar kritiker, SVT recenserar litteratur on 27/03/2009 at 11:35

img_5572

Svart tumme tar litteraturen på allvar. När någon berättar öppet och ärligt om sig själv i en roman, är det på något vis annorlunda än att ta en fika med en kompis?

Tar SVT en fika med en kompis som är inne i en manisk sväng, överser vi kanske med de snabba kasten. Inte avkräver en usel tumme i varje stund sin speedade vän på ett moraliskt ansvarstagande?

Men när teologie doktor, etikforskare och debattören Ann Heberlein tar till samma speedade tilltal i bokform och huller om buller tolkar Foucault, gör underliga motsatspar av att vara konstruerad och att vara verklig, drömmer om en sekelskifteslägenhet i Vasastan och har den djupaste existentiella ångest över sin frilanssituation och sina två belånade hus i Skåne, då kan Svart tumme inte bara bita sig i tummen, tiga, lida och fika vidare.

”Jag tycker att Foucault är en bluff. Jag är nämligen övertygad om att människor med ångest har haft lika mycket ångest oavsett konstruktioner, oavsett diskurser, oavsett epoker, oavsett kontexter.

Jaha. Var befann de sig då då? I ett vakuum? Och låt oss pröva påståendet hela vägen ut. Betyder det då att människor utan ångest inte har ångest? Ja, det kunde SVT nästan räkna ut. 

Nu undrar Svart tumme om kritikerkåren ( här och här och här) verkligen läst Ann Heberleins bok som text, eller om de med lite oro i bröstet sörplat kaffe med en kollega? Bara Aftonbladets Pia Bergström (här) går med heder i behåll från det kaffebordet.

Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva  är inte enbart ett vittnesmål, som text är den ett påstående, och ofta faktiskt en ganska obehaglig läsning. 

Det finns tillexempel en nästan kliniskt hierakisk tolkning av  det att vara människa i den livssyn Ann Heberlein presenterar. Det som förvånar henne mest, där hon sitter i väntrummet på St Lars är att där spelar titlarna ingen roll.

”I väntrummet på St Lars är vi lika. Det är ganska vackert. Här skiter folk i vem jag är. Det spelar ingen roll om jag är doktor i etik eller alkis”

Och det  finns ett tydligt narcissistiskt drag. Så fort en ”svaghet” omtalas kompenseras den med en kokett beskrivning av berättarjaget.

”Låt mig bara få dö. Måste bara tvätta håret först. Kan inte begravas med smutsigt hår Jag är stolt över mitt hår, det är vackert, mitt hår. I vanliga fall alltså. Långt, blont, tjockt och glänsande”

Nej, Svart tumme vill inte rekommendera den här boken till någon med självmordstankar. Alltför slarvigt genomförda resonemang kompenseras inte av name-dropping av diverse tänkare. Det suggestiva slutet och avsaknaden av -låt oss i teologins närhet använda oss av den kristna termen – barmhärtighet – är en farlig cocktail.

SVT rekommenderar istället Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född. En mycket bra bok av en författare som – i Svart tummes ögon – tar sitt ansvar…