SVT kan lättade konstatera att Daniel Westling äntligen, om än en smula till åren, är lyckligt i hamn och slipper fördriva sina år som retlig ungkarl. Det vet ju alla hur de blir om de inte får något, inget slott, ingen prinstitel, inget landskap och ingen serafimerorden.
Grälsjuka och hysteriska blir de då, karlarna.
Här på SVT:s redaktion har vi följt bröllopsfirandet med stigande intresse, uppiggade, först av monarkins impopuläritet hos de folk som utsetts att dras med det, sedan av Maria Svelands raka artikel om att läsa Jane Austen i samtiden (Dn 19/6 som förhoppningsvis ligger på webben snart) och Lena Anderssons obönhörliga kritik i samma tidning, läs den här.
Styrkta av allt detta vågade vi oss på att snegla lite på bröllopssändningarna i statstelevisionen. Nu är ju vi på SVT inga experter, inte som de kunniga experterna på SVT (förväxla oss inte nu), men vi ska ändå försöka oss på en slags sammanfattning.
Först om själva akten i Storkyrkan, om alla inbjudna prominenta gäster, deras kläder, hur kyrkan var smyckad, prinsessans klänning, minspelet hos bröllopsparet och artisternas framträdande i kyrkan. Om det kan vi på SVT säga… vi kan säga att… ja, om det kan vi inte säga så mycket?
Sedan om själva tevesändningen och kommentatorerna osv. Om det kan vi här på SVT med säkerhet säga följande:
Det fanns en person som visste alldeles för mycket om vad de kungliga personerna hette. Vi minns inte hans namn.
Gert Fylking dök inte upp och utropade: Äntligen! Trots att allting var ännu mycket mer påkostat och preciöst än ett litteraturpris någonsin kan bli.
‘People, they are the worst’, säger någon i teveserien Seinfeld. Kungligt folk är ännu värre.
Men det är trots allt roligt för Daniel Westling att han inte behöver sluta sina dagar, vissnad och skrumpen, som en ros som aldrig har fått blomma ut ordentligt.
Läs mer på Svart tumme om monarki och media, på inlägget SVT granskar Karin Magnusson, här !
Svart tumme 