Det är inte mycket som kan väcka en slumrande blogg ur vinteridet. Men plötsligt är det någon som klafsar rakt ner i boet med sin stora fot.
Bengt Ohlsson skriver en betraktelse över socialdemokraternas nye partiledare – eller över dennes hemort. En välvillig läsare tolkar den kanske som partipolitisk obunden eftersom den är personlig och svävande. Men det är nog snarare superpolitiskt att skriva långa vindlande artiklar i DN i samband med att socialdemokraterna tillsätter ny partiledare, där man påstår sig misstänka att engagemang är:
”Årets nya glass? En ny djurisk doft från Hugo Boss?”
Björn
”Går man inte omkring med en gnagande känsla av att politiken kanske inte är mer än en attitydknapp på rockslaget?”
Skriver Bengt Ohlsson. Nej, det gör man inte om man är radikal. Då hoppas man på att politiken ska ha kraft att förändra.
Men om man är högerliberal så kanske man resonerar så. ”Opolitiskt”.
Stilisten Ohlsson väver sin väv av tidstypiska iakttagelser. Varvar det med tillbakblickar, tecknar med lätt hand en profil av skulptören Arvid Källström, Håkan Juholts morfar. Han var enligt Ohlsson:
”en av de där unga människorna som spänner blicken i sitt öde och inte viker en tum förrän ödet tar ett steg åt sidan och låter honom passera. Sen kan man kalla det ambition eller äregirighet. Björn Borg eller Rupert Pupkin.
Eller Bengt Ohlsson.”
Här drar skribenten alltså en parallell mellan nämnde Källström och sig själv. Och det är inte utan att man som läsare är nyfiken. Vem är artikelförfattaren som är så stolt över sin äregirighet men som samtidigt så villigt vräker sitt själväckel över oss:
”Ängsliga figurer som vill ha lite MER. Jagsvaga pajsare som inte nöjer sig med första bästa, och som gärna vill att det ska synas och märkas. Men inte för mycket. Lite lagom. Lite Iphone i bröstfickan. Lite Emmylou Harris och Annika Norlin i musikbiblioteket.
Solsidan-människor, helt enkelt.”
Vad är det som driver honom, vad är det som får honom att göra denna resa, slita så för sin plats på kultursidan och för sitt berättigande som romanförfattare, vad är hans mission, så att säga?
Jo, det är tydligen just detta. Att erkänna att han själv är äregirig och att han vill bli belönad för sin äregirighet. Och att det som hans ”vänstervridna” omgivning ger uttryck för när de förfasar sig
”över samhällsutvecklingen och de växande klyftorna, för det hör till, det är en social konvention.”
bara är hyckleri.
Att få möjlighet att leverera den sanningen är alltså det som har drivit Ohlsson att slå och arnbåga sig fram, för att slutligen bli en etablerad författare. Nu är han på höjdpunkten av sin karriär och kan formulera sitt humanistiska credo:
” att skillnader alltid kommer att finnas, och om de inte finns så måste man uppfinna dem. Såna som jag kan aldrig glädjas åt nånting om vi inte får sträcka på oss uppe på gödselstacken”
Visst är det mäktigt.
Se vad lite sund framåtanda kan föda fram i alliansens Sverige i form av fri kultur. Man kan nästan anse det fullbordat där.
Svart tumme 