Svart tumme tar litteraturen på allvar. När någon berättar öppet och ärligt om sig själv i en roman, är det på något vis annorlunda än att ta en fika med en kompis?
Tar SVT en fika med en kompis som är inne i en manisk sväng, överser vi kanske med de snabba kasten. Inte avkräver en usel tumme i varje stund sin speedade vän på ett moraliskt ansvarstagande?
Men när teologie doktor, etikforskare och debattören Ann Heberlein tar till samma speedade tilltal i bokform och huller om buller tolkar Foucault, gör underliga motsatspar av att vara konstruerad och att vara verklig, drömmer om en sekelskifteslägenhet i Vasastan och har den djupaste existentiella ångest över sin frilanssituation och sina två belånade hus i Skåne, då kan Svart tumme inte bara bita sig i tummen, tiga, lida och fika vidare.
”Jag tycker att Foucault är en bluff. Jag är nämligen övertygad om att människor med ångest har haft lika mycket ångest oavsett konstruktioner, oavsett diskurser, oavsett epoker, oavsett kontexter.”
Jaha. Var befann de sig då då? I ett vakuum? Och låt oss pröva påståendet hela vägen ut. Betyder det då att människor utan ångest inte har ångest? Ja, det kunde SVT nästan räkna ut.
Nu undrar Svart tumme om kritikerkåren ( här och här och här) verkligen läst Ann Heberleins bok som text, eller om de med lite oro i bröstet sörplat kaffe med en kollega? Bara Aftonbladets Pia Bergström (här) går med heder i behåll från det kaffebordet.
Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är inte enbart ett vittnesmål, som text är den ett påstående, och ofta faktiskt en ganska obehaglig läsning.
Det finns tillexempel en nästan kliniskt hierakisk tolkning av det att vara människa i den livssyn Ann Heberlein presenterar. Det som förvånar henne mest, där hon sitter i väntrummet på St Lars är att där spelar titlarna ingen roll.
”I väntrummet på St Lars är vi lika. Det är ganska vackert. Här skiter folk i vem jag är. Det spelar ingen roll om jag är doktor i etik eller alkis”
Och det finns ett tydligt narcissistiskt drag. Så fort en ”svaghet” omtalas kompenseras den med en kokett beskrivning av berättarjaget.
”Låt mig bara få dö. Måste bara tvätta håret först. Kan inte begravas med smutsigt hår Jag är stolt över mitt hår, det är vackert, mitt hår. I vanliga fall alltså. Långt, blont, tjockt och glänsande”
Nej, Svart tumme vill inte rekommendera den här boken till någon med självmordstankar. Alltför slarvigt genomförda resonemang kompenseras inte av name-dropping av diverse tänkare. Det suggestiva slutet och avsaknaden av -låt oss i teologins närhet använda oss av den kristna termen – barmhärtighet – är en farlig cocktail.
SVT rekommenderar istället Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född. En mycket bra bok av en författare som – i Svart tummes ögon – tar sitt ansvar…
Svart tumme 