Svart tumme är inte rädd för mörkret!

 

 

Ni som inte släckte lampan, är ni kanske ännu ängsligare än vad vi som gjorde det är?

 

         Tänt!  Tänt!  Tänt!  Tänt!  Tänt!

Fulkultur eller finkultur – I did it because I could.

 

Eftersom den kulturpolitiska diskussionens vågor går höga i bloggsfären, skulle Svart tumme vilja ta sig en titt på begreppen fin och ful kultur. Nu senast dyker de upp på nystartade Dramatenbloggen, där skådespelaren Morgan Alling  gästskriver. 

”Om det jag gör är finkultur eller fulkultur skiter jag i. Jag vill bara beröra.”

Svart tumme högaktar MA:s tro på sitt artisteri och sin kraft (SVT älskar artisteri) men i ett lite större perspektiv undrar vi:

Är det just den här Dramatenskådespelaren och Let’s dance-kändisen som har problem med de kommersiella intressenas krav på kulturen?

SVT har svassat runt i en del kulisser och har svårt, riktigt att svårt att föreställa sig att få höra den här repliken: 

”Men du måste ju välja om du ska vara kommersiell / sälja ut dig! Eller vara seriös”

på någon teater runtom i Sverige.

Ändå skriver MA i sitt inlägg den 23/3 att ”många” kollegor och journalister säger så.

Det där är skumt, tycker Svart tumme som undrar om inte begreppen fult och fint får honom att blanda ihop saker, den eventuella avundsjuka och kritik som han som skapande människa utsätter sig för och därför skräms av, med diskussioner om kommersiell respektive sk smal kultur.

Humorister tror sig ofta vara nedvärderade, så kallat oseriösa. De som vill kommunikation med många retar sig på andra, vilka påstår sig klara sig utan den stora publiken. Men oftast är det ju inte ett val man tar i förhållande till sitt konstnärskap, detta om man vill eller inte  vill vara med i Let’s dance.

Och är verkligen fin och ful bra parametrar i diskussioner om konst? Vad som är fint och fult är subjektiva begrepp.

(Exemepel: Nick Cave är för bloggen Kultur på insidan tydligen kommersiell fulkultur, för Svart tumme är samma Cave, om nu Svart tumme skulle försöka sig på att avhandla Nick Cave i sådana termer, snarare svårtillgänglig och i så fall väl fin? Men kommersiellt gångbar. Fin eller ful? Tja, vete fan?)

Men en sak är Svart tumme säker på. En massa kulturarbetare i Sverige vill inget heller än att vara kommersiella och fula om det gör att de når en stor publik. Det är bara det att den verksamhet de bedriver inte fungerar på Let’s dance’s arena. Om alla översättare, bildkonstnärer, poeter, samhällsdebattörer, bloggare, barnboksförfattare, skådespelare, forskare, tillexempel, först och främst ska dansa och tävla, kommer det definitivt att leda till en fattigare kultur.

Olika verksamheter har olika förutsättningar, det är bara att gratulera Morgan som har hittat sin kombination – men alla kan inte dansa så.

Det är inte speciellt snobbigt, det är bara så det är. 

Andra om Morgan och finkulturen. Här i Svd och här i Bloggvärldsbloggen.

 

 

 

 

 

Ann Heberlein vs Agneta Klingspor

Svart tumme tar litteraturen på allvar. När någon berättar öppet och ärligt om sig själv i en roman, är det på något vis annorlunda än att ta en fika med en kompis?

Tar SVT en fika med en kompis som är inne i en manisk sväng, överser vi kanske med de snabba kasten. Inte avkräver en usel tumme i varje stund sin speedade vän på ett moraliskt ansvarstagande?

Men när teologie doktor, etikforskare och debattören Ann Heberlein tar till samma speedade tilltal i bokform och huller om buller tolkar Foucault, gör underliga motsatspar av att vara konstruerad och att vara verklig, drömmer om en sekelskifteslägenhet i Vasastan och har den djupaste existentiella ångest över sin frilanssituation och sina två belånade hus i Skåne, då kan Svart tumme inte bara bita sig i tummen, tiga, lida och fika vidare.

”Jag tycker att Foucault är en bluff. Jag är nämligen övertygad om att människor med ångest har haft lika mycket ångest oavsett konstruktioner, oavsett diskurser, oavsett epoker, oavsett kontexter.”

Jaha. Var befann de sig då då? I ett vakuum? Och låt oss pröva påståendet hela vägen ut. Betyder det då att människor utan ångest inte har ångest? Ja, det kunde SVT nästan räkna ut. 

Nu undrar Svart tumme om kritikerkåren ( här och här och här) verkligen läst Ann Heberleins bok som text, eller om de med lite oro i bröstet sörplat kaffe med en kollega? Bara Aftonbladets Pia Bergström (här) går med heder i behåll från det kaffebordet.

Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva  är inte enbart ett vittnesmål, som text är den ett påstående, och ofta faktiskt en ganska obehaglig läsning. 

Det finns tillexempel en nästan kliniskt hierakisk tolkning av  det att vara människa i den livssyn Ann Heberlein presenterar. Det som förvånar henne mest, där hon sitter i väntrummet på St Lars är att där spelar titlarna ingen roll.

”I väntrummet på St Lars är vi lika. Det är ganska vackert. Här skiter folk i vem jag är. Det spelar ingen roll om jag är doktor i etik eller alkis”

Och det  finns ett tydligt narcissistiskt drag. Så fort en ”svaghet” omtalas kompenseras den med en kokett beskrivning av berättarjaget.

”Låt mig bara få dö. Måste bara tvätta håret först. Kan inte begravas med smutsigt hår Jag är stolt över mitt hår, det är vackert, mitt hår. I vanliga fall alltså. Långt, blont, tjockt och glänsande”

Nej, Svart tumme vill inte rekommendera den här boken till någon med självmordstankar. Alltför slarvigt genomförda resonemang kompenseras inte av name-dropping av diverse tänkare. Det suggestiva slutet och avsaknaden av -låt oss i teologins närhet använda oss av den kristna termen – barmhärtighet – är en farlig cocktail.

SVT rekommenderar istället Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född. En mycket bra bok av en författare som – i Svart tummes ögon – tar sitt ansvar…

Nu börjar SVT nätverka, del 1.

Vilken tur att detta inte är en rubrik ur Sveriges Televisions intern-tidning utan en glatt utrop från Svart tumme!

Svart tumme kan ju kosta på sig att vara lite efter med det här med nätverkande. Däremot hänger Svart tumme sedan länge med i svängarna på nätet. Följer de som vill bli följda  och så vidare.

Att vara kompis med många har alltid varit SVT:s (förväxla oss inte nu) melodi. Vi som plaskar här letar efter intelligenta vänner som skriver om saker som betyder något.

Och vad kan vara viktigare än just vänskap? Men vem ska SVT bli kompis med?

Här följer en lista med förslag från vår terapeut som ju känner våra djupaste intressen:

Bli kompis med Errata, Malte Perssons blogg?

Eftersom Svart tumme intresserar sig för litteratur verkar ju det i högsta grad relevant. Det torde också vara den mest experimentella blogg SVT någonsin stött på, inte först och främst för dess universella anslag (Apollo-projektet, fint som kattskit i vällingen) utan eftersom den förut hade ett knappt synligt hörn av en sanitetsbinda som logga? Detta förbryllade och attraherade SVT, tills dess att någon förklarade att det inte var en sanitetsbinda utan ett kaffefilter. Där tappade Errata något av sin ogenomtränglighet, åtminstone i Svart tummes ögon.

Hur är det med Shampoo rising då? Annina Rabe och Anna Hellsten. Här har vi en blogg med Nigella som logga, vilket kan tyckas lämpligt för pajbakande litteraturkarriärister

Kan man bli kompis med dem? Ja, det kan man säkerligen om man blir kulturchef på en tidning  eller om man sitter i August-juryn.

”Jag hade lyckan att få ha Anders som lärare ett tag när jag läste litteraturvetenskap i mitten av 80-talet, och fan vet om jag ens hade sysslat med litteratur idag om jag inte hade fått sådana synnerligen berömmande ord av honom efter en viktig tenta en gång.”

Anders Cullhed-hyllning? Nja. För vem handlar det där om egentligen?  

Svart tumme rodnar, att nätverka är det alltid så generande enkelspårigt? 

Slutligen föreslog terapeuten Unni Drougges blogg.

SVT går som vanligt på utseendet och känner att med Unni Drougge, ja, med hennes blogg kan man väl i alla fall vara kompis? Det ser ut som att Unni Drougge, på grund av ett outsläckligt uttrycksbehov bara hamnat framför datorn. Satt sig ner och tänkt att: jag vill ha en blogg och hur i helvete gör man?

Det är något sympatiskt att göra och samtidigt undra hur i helvete man gör. Men sen skriver UD detta apropå fildelningsdebatten:

”Jag har alltid varit fildelad. Mina läsare är inte så välbeställda. De låter tummade ex av mina böcker gå laget runt”

Svart tumme måste tänka sig för! Bli förknippad med icke välbeställda fotbollslag? Som tummar? Själv går vi ju allt som oftast till ett bibliotek, men är det något att skylta med nu när det blivit så mycket New York i Söderbokhandeln?

Aj, aj, aj! Detta nätverkande är början på en lång kanossavandring.

Humor är roligt

År 2009 ser vi fram emot en trevlig kväll i tevesoffan. Vi vill se artister bli grillade av sina kollegor  i humorprogram om deras liv och lyten, utan att för den skull någon ska ta illa upp. När Melodifestivalen går av stapeln vill vi skoja lite med rysk maffiakultur, men att Ryska ambassaden ska dra öronen åt sig, det är inte  meningen. Det var satir gjord för att alla skulle vara glada! Ja, såklart, bäst är det om allt är lite provocerande utan att provocera någon ett enda dugg.

Svart tumme tycker att humor är roligt. Faktiskt det som gör livet värt att leva, om det nu är det, och det tycker Svart tumme att det är. SVT (blanda inte ihop oss nu) gillar också provokationer (gärna av enskilda konstfacks-elever) och älskar Claes Malmberg.

Han sätter sin svarta tumme på problemet, hantverket att häckla någon kräver säkert förberedelse och resurser, men för att få till det där lilla extra, också modet att hoppa! Det gör man inte helgarderat och med manus i  hand.

Vill man inte vara elak, ska man kanske låta bli att försöka?

Vill man vara elak,  bör man kanske veta varför?

Se för övrigt Heinrich Heine.

Jag har det mest fredliga sinnelag

”Jag har det mest fredliga sinnelag. Mina önskningar är: en anspråkslös stuga, ett halmtak, men en god säng, god mat, mjölk och smör, mycket färskt, blommor utanför fönstren, några vackra träd utanför dörren, och om den gode Guden vill göra min lycka fullständig, låter han mig uppleva den glädjen att få se sex eller sju av mina fiender hängas upp i dessa träd. Med rört hjärta kommer jag då att förlåta dem alla oförrätter innan de dör – ja, man måste förlåta sina fiender, men inte förrän de blivit hängda.”

Heinrich Heine, Gedanken und Einfälle

Riktigt roligt

Det här kan ju bli riktigt roligt